read my mind

Jag sover oftast extremt djupt på nätterna och minns sällan vad jag drömt. Det trivs jag bra med. Det händer dock att jag vaknar på morgonen och minns drömmar jag drömt. Igår morse var det en sådan morgon.

Mina drömmar liknar ofta varandra och är något för alla psykologiskt bevandrade (Angelica?) och drömtydare att klura på… I mina drömmar är det ständiga temat att jag ser en fara, alternativt att något ät väldigt fel, och sedan försöker förmedla detta till omgivningen som aldrig fattar någonting.

Flera gånger har jag drömt att pappa, mamma, Jonas och jag är i London. Plötsligt är hela staden i lågor. Mamma och Jonas är försvunna. Det skumma är att ingen märker detta mer än jag. Fast vi knappt kan andas för all rök och står på en höjd och kollar ut över Big Ben, Buckingham Palace och Tower Bridge som brinner. Busschaufförerna som jag desperat försöker hindra från att köra in i staden med fler offer fattar inte att det är farligt. Pappa fattar inte att vi borde leta efter resten av familjen. Ingen vill åka därifrån. Ingen fattar.

Igår natt drömde jag att jag fått ett barn. Det var så litet så litet, och jag mindes inget av var det kom ifrån eller hur det hade fötts eller nåt. Jag skulle bara ta hand om det. Grejen var att vi inte på något sätt var förberedda på att ta hand om detta barn. Det fanns inga kläder, ingen mat, ingenting... Jag var hemma hos mamma och pappa. Men inte heller nu var det någon som brydde sig. De satt och kollade på längskidor (!) på tv istället! När jag bad mamma om en filt för att värma den stackars bebisen gav hon mig en disktrasa. Jo, en disktrasa!

Drömmarna är alltid så verkliga också, det är svårt att totalt bortse från dem. Jag antar att väldigt mycket konstigt pågår i hjärnan som man inte själv vet om.

/M.