bort & iväg

Jag vill resa bort!!! Jag känner ett enormt behov av varm sand, salt vatten och en stor strålande sol. Ge mig!

/M.

tillbaka

Jag har börjat se fördelar med att Jonas är borta. Exempelvis att hans rum är ledigt. När jag flyttade ut efter gymnasiet var han väldigt snabb med att ta över det och göra om helt. Rummet har gått från att vara fräscht vitt till att prydas av ett randigt banantyg, bongotrummor och en sån där sjukt ful mjuk Sverigehatt med horn. Det positiva med rummet är dock frånsett dekorationerna främst tre saker:

¤ Sängen. Bror var även mycket snabb med att ta över Markus (och tidigare Hockas..?) säng som är bredare än den han hade tidigare. Det är en säng att trivas i.

¤ Värmen. Far har fallit totalt för miljö/spartipsen som frodats i klimatfarornas spår. Temperaturen i huset har därmed sänkts och en luftvärmepump installerats. Pumpmakapären låter hela tiden och den lilla värme den sprider koncentreras främst till vardagsrummet och köket. Jonas gamla rum ligger i alla fall hyfsat nära så lite av värmen når även dit. Dessutom har jag skaffat duntäcke. Och filt. Och raggsockor.

¤ Nostalgin. Jag har ju bott i det där rummet i typ femton år av mitt liv. Jag känner mig hemma. Jag minns att jag när jag var liten brukade ligga och kolla på ljusstrimman som bildades i taket när dörren stod på glänt, och förundras över hur lik en drake den var! Ni vet draken i Bolibompa, sådan som den var innan den hottades till för att passa dagens moderna barn. Numera är jag tyvärr inte riktigt lika fantasifull.

/M.

and the story continues... (del II)

Jo. Tandlös med sönderbiten tunga spenderade jag tiden fram till nyår i soffan. Födan intogs enbart med sugrör och bestod av näringsdryck (riktigt äckligt) och favoriten; hemmapressad mandarinjuice. Jag var sjukligt hungrig men kunde inte stänga munnen och absolut inte svälja utan sov mest hela tiden. Det var en stor stund när jag efter ungefär en vecka kom på den innovativa idén att klippa rostat bröd med massa smör i tunna strimlor och sedan mosa in dem på sidan av munnen. Vid det laget var jag ärligt talat mest orolig för att torka ut och svälta ihjäl.

Min morbror fyllde vid denna tiden 50 år. Han bor på Gotland och hade naturligtvis ordnat stort kalas där hela släkten skulle närvara. Båtturen över till ön var första gången jag visade mig bland folk, och det var sannerligen intressant. Barn stirrade. Vuxna stirrade först, men tittade sedan snabbt bort när de kom på sig själva med hur otroligt opassande det är att stirra. Tilläggas kan att jag vid denna tid även hade variga sår i ansiktet som luktade så illa att Jonas inte kunde sitta i samma bil utan att dra ner rutan för att vädra.

Gotlandstiden spenderade jag mest sängliggande med den nya födofavoriten: chokladpudding med grädde. Inga problem med kalorierna där. Ett mycket positivt inslag var när Jonas och jag åkte in till Visby för lite shopping. Alla var trevliga, ingen stirrade (gotlänningar är tydligen vana vid det mesta) och jag hittade en klänning för halva priset och den kjol som än idag är en favorit!

Så var det dags attt åka hem och avsluta Planerad I-kursen och påbörja Statskunskap A. Jag kände mig mest som ett socialt ufo. Fortfarande inga framtänder och så läspade jag. Det funkade fint i alla fall. Jag hittade ju till och med min älskling Markus som tydligen faller för folk utan framtänder (fast han har erkänt att han till en början trodde att jag hade någon form av störning). Dessutom fick jag efter ett tag en så kallad bro fastlimmad. Visserligen hiskeligt gul och ful men ändå bra mycket bättre än inget. Och nu, ett antal operationer och ingrepp senare har jag alltså mina nya tänder! Om några veckor skall jag till en Dr. Ali som jag med alla medel tänker övertala att min haka behöver träffa en plastikkirurg. Sedan är jag som ny igen! Så... Fortsättning följer säkert...

/M.

and the story goes on... (del I)

Jag har nya tänder! Jovisst, nya -förhållandevis vita- ordentligt fastsatta porslinständer som jag antar att jag skall behålla hela livet. Det känns lite som slutet av en era. En tid av ångest med treveckorsintervall, tretton sprutor på en timme och flerdygnslång sömn är nu över.

Alla mina kära bloggläsare kanske inte var med från början, så här kommer en resumé:

25 december -06. Den stora hemvändarutgångskvällen. Vi går naturligtvis till Statt. När vi skall åka hem är taxikön 45 minuter, beslut tas att vi går. Jag har väääldigt högklackade skor och är väääldigt trött. Min snälla bror bestämmer sig för att bära mig på ryggen för att avlasta trampdynorna något. Ungefär 300 meter från målet händer dock av oklar anledning följande: Maja och Jonas ramlar platt framåt i asfalten där Majas framtänder och haka effektivt dämpar landningen (enligt ögonvittnet Emma ser det ut som ett träd som faller till marken). Jonas reser sig upp med ett litet skrapsår i pannan och finner då sin syster blödande och förvirrad på marken där hon försöker ta sig upp men liksom känner att benen inte riktigt bär. Hjälten Jonas ringer efter ambulans som dock meddelar att taxi är det mest lämpade färdmedlet. Jonas skäller på en nyfiken granntant som stirrar och ringer sedan efter en taxi. Taxikön har nu minskat, men jag har börjat hänga med lite i svängarna och tycker nog att det är smartast att gå hem till mamma. Detta förmedlar jag tydligen ganska högt eftersom det visar sig att flera av de boende på gatan vaknat av detta.

Väl hemma i det gula huset fortsätter dramatiken då far i huset är nära att svimma. Mor tvingas lägga honom och chockad bror innan hon tröstar förvirrad Emma och meddelar ännu mer förvirrad Maja att hon slagit ut flera tänder. Mor med sjukvårdsutbildningen ger dottern en trasa att bita i och kör sedan hem Emma innan turen fortsätter till akuten.

Väl på akuten har jag kommit fram till att farmor ju kommer att bli väldigt ledsen. Och ingen vill göra farmor ledsen. Samtidigt konstaterar jag att det ju faktiskt inte är livshotande och skrattar åt den chockade läkaren som inte fattar min ironi när han kommer för att sy ihop min haka. Den som konstruerade människokroppen skall i alla fall ha grym credd för att den kom på detta med adrenalin och endorfiner och alla andra ämnen som kroppen utlöser och som gör att man inte känner smärta. Det gjorde faktiskt inte ont alls. Inte när de skrubbade det öppna såret med tandborste för att få bort den svarta asfalten, och inte när de sydde ihop det. Och faktiskt sov jag riktigt bra resten av natten, fast jag hade en trasa i munnen och en tand som pekade ner i halsen.

Dagen efter blev det besök hos akuttandläkaren i Örebro där jag fick mitt livs första bedövning i munnen. Det gjorde betydligt mycket ondare än allt annat tillsammans. Väl där kunde Mr Tandläkare i alla fall konstatera att en tand var borta, två avslagna och en fastsatt med ståltråd. Den svarta humorn fortsatte när jag flinande meddelade den förskräckta receptionisten att jag var glad att det var efter jul, jag hade ju inte missat någon julmat. Hon fattade inte heller ironi.

Känner att det blir ett väldigt långt inlägg detta... Ni får fortsättningen senare.

/M.

danskdödarn

Nja..? Tyvärr Görta, men jag tror ändå att Sex and the City i längden vinner även över N.P Möller! Scenen påminner visserligen en del om den där Carrie och flickorna går på Knicks match...

/M.

the movie

Snart på en biograf nära dig. Jag har lite ambivalenta känslor mot detta med en Sex and the City-film. Det hade ju löst sig så fint i slutet av TV-serien. Nu antar jag att allt skall röras upp igen? Å andra sidan kan det inte bli för mycket av det goda... Det känns som det finns risk för att det skall bli en tvåa och en trea och en fyra. Och sånt är aldrig bra.

/M.

snööö

Tydligen är det Värmland man skall åka till för att få uppleva lite riktig vinter! Wunderbar! Säkert två centimeter redan! Förövrigt blir det Fjätervålen igen v. 10 - ännu mer snö!

På bilden ser ni brors fötter i ett par äkta armékängor i storlek 47. Dem har han bott i det senaste året, och på söndag skall det betala sig. Det är nämligen då han skall åka till Karlsborg för lite hederlig tuktning under ett och ett halvt år. Jag kommer att sakna bror. Han har ju liksom alltid funnits där, ända sedan jag var tre år har han aldrig varit särskilt långt bort. Och på senare år har han till och med utvecklats till att bli riktigt trevlig! Han har alltid försvarat mig när sådana som kallat honom Lundberg klämt mig på stjärten. Sånt som bröder skall göra.

Karlsborg är ju inte heller världens ände (bara nästan), men till saken hör att den som har med sig mobiltelefon raskt blir hemskickad, och hemskickad vill man inte bli. Efter tre veckor kan man tydligen i bästa fall få ett livstecken. Killarna skall leva ganska spartanskt och helt på skattebetalarnas bekostnad. Det enda de behöver ha med sig är badbyxor (tajt modell) och badtofflor. Detta i januari people.

Nu får jag finna mig i att vara enda barnet. Tror tyvärr inte att det kommer att föra med sig några större fördelar. Det är om pappa skulle känna sig så ensam att han skaffade hund. Men det är inte allt för troligt.

/M.

kris

Terminens andra föreläsning idag. Temat är kriskommunikation. Och jag absolut älskar det! Det är underbart att vara tillbaka på hemmaplan med invanda begrepp och samma gamla kurskamrater och lärare. Skillnaden mot FEK:en är enorm. Där var vi nästan 300 personer - nu är vi inte ens 30. Då hade vi en liten doktorand som stod och mumlade i mikrofonen - nu har vi en livs levande professor; supererfarna Larsåke. Det där med läraren betyder nog mer än man kan tänka sig. Larsåke har så mycket erfarenhet från krisforskning att halva lektionerna går åt till berättelser ur verkliga erfarenheter som Göteborgsbranden, tsunamin och Estonia. Real life storys. Och det är ju alltid det mest intressanta.

Senare under terminen, i april, skall vi göra praktik i fem veckor. Vi skall själva fixa praktikplats, så det gäller att komma igång nu snart. Jag håller på med lite research för att se vilka ställen som skulle kunna passa mig och mina intressen. Jag vill hålla mig i Uppsala/Stockholmstrakten för att slippa åka så mycket, och utbudet är ganska stort däromkring. Imorgon hoppas jag i alla fall ha lite att avslöja och rapportera i den frågan...

En historia som däremot inte tycks ha något slut är den som inleddes juldagen -06. Nya tänder får jag förhoppningsvis på fredag, och nu har nästa projekt inletts. Jag kallar det Projekt: hakan. Min haka har två fula ärr, och Herr käkkirurg gav små, väldigt små men ändå, förhoppningar om att de kanske skulle kunna gå att ta bort med lite hederlig pastikkirurgi. Vägen dit är dock lång, som alltid i vården. Nu är det i alla fall påbörjat så får vi se var det slutar...

/M.

arty

Bror och jag hade idag ett sånt där halvdjupt syskonsamtal där vi konstaterade att vi är alldeles för okreativa numera. Annat var det när vi var mindre; då var det roligaste vi visste att rita. Alltså sitta vid köksbordet med massa papper och tuschpennor och bara köra på. Allra bäst var det om farfar var med, för han var grymt på att rita. Det enda trista med dessa überkreativa stunder var att lillebror, stark som han var redan då, alltid tryckte så hårt med pennorna att de blev alldeles mosade och obrukbara för det finlir jag sysslade med. De fina stunderna slutade därmed ofta i slagsmål och tårar eftersom mina teckningar blev förstörda.

Idag beslutade vi ändå att återuppliva de gamla goda tiderna vid köksbordet så vi drog till världens kanske bästa affär Clas Ohlson och inhandlade materiel. Numera har vi bytt upp oss från tuschpennor till acrylfärg. Jonas fann inspiration hos grymme konstnären Niklas Holm medan jag länge tyckt att tavlan på bilden ovan var läcker och beslutade att göra en variant på den. Nu har jag suttit i fem timmar och klippt bokstäver i olika typsnitt utskrivna från datorn. Det finns säkert enklare sätt, men jag vet inte vad. Min tanke är i alla fall att jag skall skriva VÄLKOMMEN på massa olika språk och sedan ha tavlan på hyllan i hallen. Om den blir bra vill säga. Kanske, utifall och om eventuellt.

Förövrigt hade jag första dagen i Örebro idag. Det gick fint och var exakt som förväntat faktiskt. Det vill säga
trivsamt och hemvant. Det som var mindre trevligt var att gå upp vid kl. 05.30.

/M.

BJ och tusenfoting

Idag har jag haft en mycket aktiv slappdag. Imorgon är första dagen i Örebro. Jag åker dit med buss + tåg vid 06.45. Tufft för mig som inte klivit upp tidigare än 12.00 ganska många dagar nu. Förhoppningsvis funkar det bra.

Annars har vi just avnjutit god tacopaj, och nu äter jag min favoritglass: Ben & Jerry. Det är lite farligt att den nu går att köpa i varje ICA-affär. Jag är ju så att säga nykter alkoholist när det gäller BJ, så förmycket frestelse kan bli farligt... Min absoluta favoritsmak (Half Baked) finns dock inte inte att få tag på i Uppsala, och det är nog tur. Jag får nöja mig med mina andra favvo; Chocolate Fudge Brownie. Idag för att fira mitt VG på litteraturvetenskapen.

Jag har typ alltid suktat efter ett husdjur. Nu har vi ett. Dock inte särdeles efterlängtat. Markus lyfte på sin gitarr och hittade en fem centimeter lång tusenfoting! Blää. Den bor numera i avloppet. Stackars djur.

/M.

to do v.04

( ) Ringa ett antal uppskjutna telefonsamtal (exempelvis till försäkringsbolaget).
( ) Tvätta
( ) Låna/köpa all kurslitteratur inför delkurs 1
( ) Använda upp biorabatten innan 31/1
(X) Åka till Örebro på tisdag
( ) Slutföra påbörjat konstnärligt projekt
( ) Catching up med Gelinda
(X) Hälsa på farmor
( ) Nya tänder (?!) fredag
( ) Studera
( ) Springa minst en gång

/M.

tid

Igår var vi ute. V-dala erbjöd rockiga klubb Velvet med liveband. Det finaste var att Nisse genom kontakter ordnade så att vi kunde gå förbi den 200 meter långa kön, kliva över det röda repet och vara inne inom 20 sekunder istället för att köa en halvtimme. Sånt gillar jag, en fin start.

Jag hade aldrig varit på V-dala innan, förutom att vi ätit en gång på nedervåningen. Kontentan av den upplevelsen var att jag fick grymt god kyckling med fetaost, men ett alldeles för litet glas rött vin (vi snackar ca 1 dl), Markus åt halvfärdig hamburgare med chilisås eftersom de inte hade någon dressing. Betyget då var väl med andra ord sådär...

Jag tycker lokaler är viktigt vid utgång. V-dalas hus är ritat av den berömde finske arkitekten Alvar Aalto, sånt inger ju viss respekt. All heder åt Aalto, men V-dala blir ingen favorit för mig. Ett klassiskt problem uppstod: toakö. Hur kommer det sig att hur många toaletter det än finns så är alltid kön till tjejtoan hur lång som helst..? Och varför är det aldrig kö till killarnas? Det kan man fundera på. En annan sak som slog mig när jag stod där i kön var hur unga alla verkade vara. Jag kände mig riktigt gammal och mogen i gemet jämfört med majoriteten av de andra tjejerna. Annars brukar jag snarare känna mig väldigt liten jämförelsevis.

Att skaffa nya vänner i toakön är ju en klassiker. Det är bara där vi tjejer kan slappna av och prata normalt verkar det som. Ingen prestige liksom. I baren går det ju inte, där finns ju karlar och dessutom gäller det att få bartenderns uppmärksamhet först. Nu kände jag mig mest som en mogen storasyrra i kön. My god, flickorna dealade med klassiska gamla problem, det var gråt och fem tjejer på samma toalett.

Det var inte så länge sedan jag själv var såndär, som en kalv på grönbete, överlycklig över att ha fler utgångsalternativ än Statt i Karlskoga. Det är fint att känna att man utvecklas i alla fall.

/M.

förälskelse

Foto: Markus

Idag tog jag en ny tur till staden. Denna gången fylld med inspiration och köplust. Jag tror att jag just lämnat en fas och inträtt i en annan. Sån är jag - periodare i mycket. Ett tag har jag plågat mig själv genom att mest vara intresserad av soffkuddar. Visserligen inte helt ogivande då det resulterat i ett antal nya kuddar här hemma. Men, det hade en bieffekt och det är att jag känt mig mer som en 35-årig hemmafru än som en sprudlande ung 22-åring. Detta tycks dock vara ett passerat stadie; jag har lämnat rumsinredandet och återgått till outfit-skapandet. Båda är visserligen ganska kvalfyllda, men det senare känns mer befriande ändå.

Idag hittade jag i alla fall de sötaste skorna man kan tänka sig! Totalt fel i stormen och totalt fel för min plånbok. Jag hade till och med lämnat affären och gett upp det hela med en tanke att det fick bli närmare våren. Men. Så slog det mig. Tänk om de tar slut?! Så jag gick tillbaka och slog till. De sitter som en smäck på foten och är sååå fina!

Jag råkade även inhandla nya örhängen i glittrig stjärnform, ett vitt linne, lite underkläder på rea (!) och ett knallrött läppstift á la Marilyn Monroe. I alla fall det sistnämnda skall testas ikväll när vi skall till Bella och Danne på lite partaj. Jag tror nog att skorna får hänga med dit också...

/M.

i'm a chanel

Jag gjorde just ett test här för att ta redan på vilken handväska som verkligen är Jag. Tydligen är jag en svart Chanel 2.55:

Classy as hell, quiltad, cool och skarp. Du kan lätt ge lite fel intryck med dina guldkedjor. Du kan ibland uppfattas som kall, men framför allt är du ju SVINDYR – vilket innebär att folk antingen älskar eller hatar dig. Gemensamt för alla är dock att de avundas din svala, snygga, sofistikerade stil. Tänk på det när de ger dig onda blickar i ryggen...

Jag vet inte om jag tycker att guldkedjor är så jag. Eller att jag är så svindyr. Vet faktiskt inte om jag håller med om nåt, men det är ju alltid kul att testa...

/M.

realisation

Någon mer än jag som tycker att rean är värdelös? 50 % och 30 % och halva reapriset. Vad spelar det för roll när det inte finns något jag vill ha?! Kläderna är antingen i XXS eller XXL, och i inredningsaffärerna är det bara julsaker överallt. Där kan man säkerligen göra klipp, men jag är så trött på jul! Jag är ett totaloffer för marknadskrafterna (och nej, jag köper inte bara det jag planerat när jag är på IKEA heller). Ge mig VÅRNYTT! Jag vill inte ha rött och grönt, jag vill ha pasteller och småblommigt! Det är som att affärsbossarna kollar runt i butikerna och tänker:

- Nej, det här har ju Majlis gått och småspanat på, det rear vi inte.

Jag var nyss ute på staden för att kolla in utbudet lite. Läget var dock totalt oförändrat sedan jag var där i tisdags och kollade på ungefär exakt samma grejer. Jag fick dock med mig en mascara (absolut inget reapris), en tvål (nix, orginalpris) samt två ljuslyktor (jo, även de till vanligt pris). Nu skall jag snart fredagskalasa på den pasta carbonara som blev över igår. Och förut åt jag årets första semla! Yummy.

/M.

en kväll på slottet

Kroki [kroki'] (franska croquis 'flyktigt utkast', 'skiss', 'kroki', av croquer 'göra ett flyktigt utkast' (väl med tanke på pennans raspande) eg. 'krasa', 'knastra'), skissartad teckning efter levande modell, ofta i övningssyfte.
(Källa: ne.se)

I onsdags var Sofia, Emma och jag på kroki på slottet. Japp, kroki. Ni vet när man målar av en livs levande människa som står framför en i olika poser, naken. Denna happening äger rum varje onsdag klockan sex i Uppsala slotts ena torn, högst upp med grym utsikt över hela staden.

Det var tänkt mest som ett socialt experiment tror jag man kan säga. Gratis, lite lagom vågat sådär. Dessutom gick vi ju väl skyddade i grupp. Jag hade absolut ingen aning om vad vi hade att vänta. Och än mindre hur jag själv skulle reagera på denna fria nakenhet, jag som är så pryd. Jag hade nog föreställt mig att de andra som var där skulle vara ganska bohemiska. Ni vet sådär fritt konstnärliga, lite vegantypen...

Det visade sig vara hyfsat ogrundade föraningar. Människorna var helt vanliga, till och med trevliga. Och jag klarade ögonblicket när den femtioåriga kvinnliga modellen drog av sin rosa overall helt smärtfritt. Sedan handlade det mestadels om linjer och former; kvadrater och trianglar, syftning och helhetsintryck. Snabbt gick det; fem minuter per pose. Efter två och en halv timmes övning var vi väldigt trötta. Men det var faktiskt roligt! Jag har inte ritat nåt vettigt sedan jag gick på någon slags målarskola på lågstadiet. Och mina färdigheter utvecklades faktiskt under kvällen. Min sista teckning var bättre än den första!

/M.

nya tider

Nu är höstterminen officiellt över. Min examinationsuppgift om bondbilden är genomförd och blev hyfsat lyckad i alla fall. Skönt att vara klar med det! Markus och jag åt mat på vår egen eminenta nationsrestaurang Snerikes igår kväll för att fira. Det är väldigt fint där, maten är god - och så är det billigt! Två huvudrätter, två efterrätter och en flaska rött för 300 spänn.

Idag har jag kollat in Emmas nya tapeter (mycket fina), ätit på restaurangen i Engelska Parken (gott) samt lyckats lura/förvirra Emma så att hon nästan missade sin första lektion (förlåt). Sedan har Markus och jag bowlat.

Bowling är ju trevligt. I alla fall de första fem minutrarna. Sedan blir jag oftast bara mer och mer irriterad, och så går det bara sämre och sämre. Nu körde vi tre omgångar och jag vann inte en enda. Men jag knappar in i alla fall! Och nu sitter jag här med två brutna naglar och försöker peppa upp mig själv efter förlusterna...

/M.

hört på stan

Igår åkte jag tåg. Tågvagnar är ganska små, och det är ganska svårt att undgå att höra vad andra människor som sitter i samma vagn pratar om.

I sätet framför mig (bakåtlutat), ca 50 cm från mitt huvud med endast ett ryggstöd emellan satt igår en tjej i min egen ålder. Jag tänkte för mig själv att hon verkade så himla glad och käck när hon konstant pratade med folk i telefon. Hon styrde upp träffar, fixade folk som skulle hämta henne i Stockholm och pussade och kramade åt alla håll. Energin tycktes konstant. Så helt plötsligt började hon storgråta! Jag skojar inte, det var inget litet tårflöde, och hon försökte varken hindra eller dölja det.

Det visade sig att hennes syster (!) hade haft ihop det med hennes pojkvän (!). Stackarn. Jag blev ju själv tårögd när jag satt där bakom och hörde hela samtalet. När hon hade pratat klart funderade jag seriöst på att gå fram och ge henne en kram, något slags försök till tröst. Men, jag är ju trots allt svensk, och känsloyttringar är ju knappast något positivt i det här landet. Särskilt inte mot främlingar på tåg. Dessutom har jag (tack o lov) inga direkta erfarenheter i ämnet. Jag har inte ens någon syster.

Jag hade gärna sluppit höra hela historien. Det är ofta som folk berättar liiite för mycket sådär, och inte alls tänker på var de befinner sig. Troligen har jag själv gjort samma sak någon gång utan att tänka på det.

För några år sedan fick jag en bok i födelsedagspresent av Emma; Bokstavligt talat av Cornelia Waldersten. Boken består av delar av konversationer som författarinnan har hört på stan. Ganska kul.

2 januari, 23.50.
Buss 46, Birger Jarlsgatan.
- Jag känner mig så ensam.
- Fast jag är ju här.
- Fast du är ju också ensam.

12 mars, 16.30.
Sergels torg.
- Titta, här kommer Jesus!
- Ja, fan det är ju han!
- Det trodde jag aldrig.

18 april, 16.00.
Odenplan.
- Borde inte du ringa Jocke snart?
- Jo, jag ska.
- Du borde be om ursäkt för igår!
- Ja, ja, ja. Jag vet.
- Men ring då!
- Men fan! Ge mig lite space för i
helvete. Jag ska ringa!
- Klockan är fyra nu... Hela dagen
har ju typ gått. Man gör inte så!
- Men vad bra att du vet hur saker
och ting går till här i livet! Du gör ju
alltid allting så himla rätt! Kanske
du ska ringa istället om du nu är så
sugen. Det finns säkert nån annan
här som behöver dina råd också.
Fråga hon där...
- Gud va du är pinsam! Så jävla
typiskt dig att ba skjuta ifrån dig. Det
var fan inte jag som gick bananas på
balkongen igår och...
- Nej, förstås förstås. Nåt sånt
skulle du ju aldrig göra. Kajsa Anka!
- Kajsa Anka? Va?

/M.

jag skall...

...hålla ett tiominuter långt föredrag imorgon via webben om denna bild:

Och jo, jag valde faktiskt bilden själv. Tyvärr har jag noll och nada inspiration för tillfället. Fast analysen närapå är färdig har jag inte material för mer än typ tre minuter. Alla ni som är i samma bransch vet ju vad jag talar om; det är denotation och konotation och intertextualitet och betecknad och betecknande och allt det där... Borde finnas uppslag för oändligt mycket tolkningar. Men nej. Icke. Inte idag. Och imorgon skall det vara färdigt.

/M.

hemma

Jag är i Karlskoga för en tretimmarssession hos tandläkaren imorgon. Dagen har ägnats åt en långpromenad med mor längs Möckelns strand. Jag inser att det är det tillfälliga hemvändandet som får mig att se att det är skönt att ha flyttat hemifrån. Fast jag inte ens har varit här i 24 timmar känns det stundtals närmast olidligt. Missförstå mig inte, jag gillar ju min familj. Men de har en vana att stå i olika delar av huset och ropa till varandra om typ allt, väldigt störande när man försöker försjunka i tvångstilldelade Jane Eyre.

- Varför inte gå till varandra istället?
- Du! Vi bor faktiskt här!

Å ena sidan är jag inte tillräckligt bofast för att tillåtas ha synpunkter. Å andra sidan anses jag inte vara tillräckligt mycket gäst för att exempelvis bjudas på frukost eller slippa bädda sängen.

I mitt mer permanenta hem i Uppsala är naturligtvis lugnet totalt. Vi skulle aldrig ropa till varandra. Där får jag ha synpunkter. Dessutom bjuds jag faktiskt ofta på frukost! Sängen bäddas kanske inte varje dag, men det ger ju snarast ett hemtrevligt intryck. Och så är det bra mot kvalster har jag hört. Hemvändandet får mig helt enkelt att inse att jag verkligen trivs i min lilla lägenhet med min Markus!

/M.

å en till..?

Jag råkar gilla bokstäver och siffror. Jag gillar det strikta grafiska men ändå mjuka snirkliga på något sätt... Cosas.se har de här, som egentligen är tänkta att sitta på en husvägg. Skulle inte en liten tvåa göra sig väldigt bra på lilla hyllan i hallen? Jag har sett liknande i en butik i Uppsala så det blir nog köp!

/M.

i postlådan

Jag har alltid älskat kataloger. IKEA, Clas Ohlsson, Hööks, Biltema, Jysk... You name it. När jag var yngre var det typ som julafton när H&M-katalogen dök upp i brevlådan. Jag spenderade timmar med att fundera, planera och budgetera för eventuella inköp. Oftast slutade det med nåt linne som säkerligen inte blev någon favorit i garderoben. Men ändå, det är själva känslan som är grejen. Som ett Kinderägg; tre i en. Först själva beslutsprocessen, sedan väntandet på att avin skall dyka upp i brevlådan (faktiskt nästan det bästa) och så tillslut uppackandet och provandet av det nya plagget.

Numera har den där känslan lagt sig lite. Men bara lite. I år kommer jag nog att beställa klänningen som kan ses ovan. Kanske en blivande storfavorit?!

/M.

finfint

Tydligen har min blogg faktiskt ett par fans därute. Tack för det!

Jag tycker att hela bloggexperiment-grejen är ganska intressant. Jag grundade den lilla varelsen mest för att se hur länge jag själv skulle tycka att det var kul att hålla på. Första dagen kunde jag ha skrivit typ 30 inlägg. Lätt. Efter tre dagar var det inte alls lika kul längre, utan mest ännu ett vardagstvång. Men jag tror att jag jag ändå gillar min blogg. Jag tänker mig att vi liksom skall följas åt, som en dagbok typ. Så att jag i framtiden kan gå tillbaka och se vad som hände och när det hände. We'll see.

/M.

boooring?

Jag har från högst oberoende källa fått höra att min blogg faktiskt är riktigt tråååkig. Säkert sant. Å andra sidan har jag ju aldrig utgett mig för att vara rolig. Att den på senare tiden mest liknat en ambition att döma och fördöma böcker är mest en spegling av det faktum att mina dagar endast ägnas åt streckläsning av diverse tilldelad litteratur. Det händer helt enkelt inte så mycket skoj. Min tanke har dock heller aldrig varit att skriva om sånt som händer.

Så visst. Jag vill gärna hotta upp bloggen lite. Majliss.blogspot.com hamnar nog aldrig på elitlistan, men ni stackars närmast sörjande som faktiskt ännu läser kan ju få någon slags utdelning i alla fall. Vad skall jag skriva då? Chicka vardagsbetraktelser á la Markus eller Gelinda? Kanske mer självutlämnande som Angelica eller Jonas? Mode är ju poppis har jag hört. Eller inredning. Jag skall fundera lite.

/M.

darjeeling limited

Emma och jag var på bio igår. För halva priset såg vi Darjeeling Limited efter att först ha ätit varsin grekburgare på Orvars. Filmen var helt okej; hyfsat rolig, lite småmysig sådär, men inget jag kommer att se igen... Jag tycker det är ont om riktigt bra filmer, sånna där som man bara känner att man måste se igen på direkten. Jag kanske bara är kräsen?

Nu skall vi äta ärtsoppa. Faktiskt inte heller någon riktig favvo.

/M.

korsstygn

Jag har just haft ett mycket givande nätseminarium där jag tillsammans med min lärare i Falun och en kille i Örebro suttit och kastat galla över Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Kajsa Ingemarsson och andra populistiska samtida författarinnor. Faktiskt fick Stig Larsson sig en känga också. Jag har faktiskt svårt att förstå att dessa böcker har kunnat bli sådana enorma kassasuccér, högst upp på alla topplistor. Till på måndag skall jag dessutom läsa en bok ur Harlequinserien - endast riktig finkultur alltså.

Som motvikt till alla denna skumlitteratur har jag tänkt beställa en garanterat blivande klassiker: Korsstygn på nytt, av Annika Huett. Boken utlovar ett trettiotal nydanande korsstygnsmönster som aldrig dör ut. Lovely.

/M.

deckare?

Jag har just plöjt mig igenom den första boken i delkursen Populärlitteratur som jag faktiskt anser givande. Än mer givande hade den nog varit om jag inte tvingats streckläsa den, men det är en annan sak...

Fröken Smillas känsla för snö. En bok jag har hört talas om, men inte läst förut. Helt klart värd att läsas. Genom kusen hör det till att svara på ett antal frågor kring boken. Det räcker liksom inte med att läsa den, man måste dissekera dess innehåll, vända helst på varje mening och fråga sig vad, vad tänkte egentligen författaren Peter Hoeg när han skrev detta? För visst måste han ha haft baktankar? Han kan ju inte bara låta Smilla tycka som hon gör utan vidare, nog måste det vara en kritik av kapitalismen, vetenskapen, ja hela det etablerade samhället i stort?

En mycket djupsinnig fråga som ställdes mig som student var vilken genre boken faktiskt tillhör. Är det en deckare? En filosofisk roman, en parodi - eller rentav en pastisch?! Själv vet jag inte. Men jag brukar inte gilla deckare. Fröken Smilla gillade jag.

Tydligen har Bille August gjort en film på boken. Skall nog ta och se den någon gång, även om den inte verkar ha mötts av några positivare omdömen av kritikerkåren.

Nu skall jag ringa CSN som är sitt rykte troget och blir extremt byråkratiskt och komplicerat så fort något går utanför mallarna.

/M.

home sweet home

Nu är vi hemma i Uppsala igen! När vi öppnade dörren till lägenheten möttes vi av en äckligt avloppslukt, så jag har nu kämpat hårt för att det allt skall få en fräscht doft av citron. Så där piffigt hemtrevligt ni vet. På samma gång åkte julsakerna ut. Vi hade inte så mycket, men jag var trött på dem. Nu är julen slut, så nu vill jag ha vååår!!!

/M.