and the story goes on... (del I)

Jag har nya tänder! Jovisst, nya -förhållandevis vita- ordentligt fastsatta porslinständer som jag antar att jag skall behålla hela livet. Det känns lite som slutet av en era. En tid av ångest med treveckorsintervall, tretton sprutor på en timme och flerdygnslång sömn är nu över.

Alla mina kära bloggläsare kanske inte var med från början, så här kommer en resumé:

25 december -06. Den stora hemvändarutgångskvällen. Vi går naturligtvis till Statt. När vi skall åka hem är taxikön 45 minuter, beslut tas att vi går. Jag har väääldigt högklackade skor och är väääldigt trött. Min snälla bror bestämmer sig för att bära mig på ryggen för att avlasta trampdynorna något. Ungefär 300 meter från målet händer dock av oklar anledning följande: Maja och Jonas ramlar platt framåt i asfalten där Majas framtänder och haka effektivt dämpar landningen (enligt ögonvittnet Emma ser det ut som ett träd som faller till marken). Jonas reser sig upp med ett litet skrapsår i pannan och finner då sin syster blödande och förvirrad på marken där hon försöker ta sig upp men liksom känner att benen inte riktigt bär. Hjälten Jonas ringer efter ambulans som dock meddelar att taxi är det mest lämpade färdmedlet. Jonas skäller på en nyfiken granntant som stirrar och ringer sedan efter en taxi. Taxikön har nu minskat, men jag har börjat hänga med lite i svängarna och tycker nog att det är smartast att gå hem till mamma. Detta förmedlar jag tydligen ganska högt eftersom det visar sig att flera av de boende på gatan vaknat av detta.

Väl hemma i det gula huset fortsätter dramatiken då far i huset är nära att svimma. Mor tvingas lägga honom och chockad bror innan hon tröstar förvirrad Emma och meddelar ännu mer förvirrad Maja att hon slagit ut flera tänder. Mor med sjukvårdsutbildningen ger dottern en trasa att bita i och kör sedan hem Emma innan turen fortsätter till akuten.

Väl på akuten har jag kommit fram till att farmor ju kommer att bli väldigt ledsen. Och ingen vill göra farmor ledsen. Samtidigt konstaterar jag att det ju faktiskt inte är livshotande och skrattar åt den chockade läkaren som inte fattar min ironi när han kommer för att sy ihop min haka. Den som konstruerade människokroppen skall i alla fall ha grym credd för att den kom på detta med adrenalin och endorfiner och alla andra ämnen som kroppen utlöser och som gör att man inte känner smärta. Det gjorde faktiskt inte ont alls. Inte när de skrubbade det öppna såret med tandborste för att få bort den svarta asfalten, och inte när de sydde ihop det. Och faktiskt sov jag riktigt bra resten av natten, fast jag hade en trasa i munnen och en tand som pekade ner i halsen.

Dagen efter blev det besök hos akuttandläkaren i Örebro där jag fick mitt livs första bedövning i munnen. Det gjorde betydligt mycket ondare än allt annat tillsammans. Väl där kunde Mr Tandläkare i alla fall konstatera att en tand var borta, två avslagna och en fastsatt med ståltråd. Den svarta humorn fortsatte när jag flinande meddelade den förskräckta receptionisten att jag var glad att det var efter jul, jag hade ju inte missat någon julmat. Hon fattade inte heller ironi.

Känner att det blir ett väldigt långt inlägg detta... Ni får fortsättningen senare.

/M.