nej-men-inte-ska-lilla-jag

Jag har lagt märke till något av en trend på alla de inredningsbloggar jag läser. En företeelse som vi fick lära oss mer om under någon av alla föreläsningar under mitt första år på MKV, spännande nog också typ den enda föreläsningen jag minns något av. Det var med retorik-Helen (lätt Örebro universitets bästa lärare!) och handlade om manligt och kvinnligt tal, mer specifikt om ”lilla jag-skrattet”.

Det finns helt enkelt forskning som visar på att kvinnor och mäns sätt att tala skiljer sig åt. Män tenderar att ta plats, de vågar avbryta och talar både länge och långsamt när de tagit ordet. Kvinnor avbryter inte, när de väl får ordet talar de snabbt – mycket snabbt – och söker bekräftelse (ofta från andra kvinnor, som är de som ger) i form av instämmande nickar och liknande. Efter den föreläsningen har jag varit rätt uppmärksam på detta och även sett att det verkligen skiljer sig, det är väldigt intressant att studera en grupp människor som pratar.

Och så är det ”lilla jag-skrattet” (eller i bloggform ett *hi hi* eller *fniss*). Kvinnors sätt att förminska det de själva sagt genom att efter avslutat anförande lägga till ett litet skratt. Ett skratt som inte signalerar ”ha ha, vilken självdistans jag har”, utan snarare ”ha ha, nu har jag sagt det här tack för att ni lyssnade jag vet att det var lite töntigt kanske en dålig idé men ja, ha ha”. ”Lilla jag-skrattet” finns därute, lyssna överallt; bussen, affären, jobbet… Det är himla intressant faktiskt!

Nu vet ni att jag när jag avbryter inte gör det för att vara oartig eller för att jag är ointresserad utan helt enkelt för att manifestera min egen makt. *fniss*

/M.