PiP

Jag har nu vid tjugotre års ålder förlorat min festivaloskuld. Nästan. Jag bor inte i tält, trampar inte i lera och har inte Converse. Jag är inte ens full. Dessutom deltar jag bara på kvällstid. Men, jag har fått ett sånt där tygband att ha runt handleden. Det skaver kan man säga.

Jag har alltid anat att det där med festival inte är min kopp te - det visade sig stämma. Sammanfattningsvis kan man efter gårdagen säga att Håkan var bättre i Karlstad -99, att Fibes, Oh Fibes! förtjänade mer publik och att The Soundtrack of our lives kan vara det bästa band jag sett live. Visserligen har jag inte sett mycket, men jag jämför exempelvis med The Strokes, som jag räknar som en av vår tids stora, i Hyde park.

Idag regnar det, men Emma har satt ihop ett gediget program som skall följas.

/M.