ring ring - hur svårt kan det va?

Jag har en stor skräck i livet. Ja, förutom att något skall hända min familj och sånt. Ni fattar. Jag verkligen avskyr att ringa till folk! Har alltid gjort. Minns med skräck mellanstadiet då mamma tvingade mig att själv ringa och ordna praoplats.

- Men Maja, vad är det värsta som kan hända?

- Att jag får ett slaganfall och ramlar ihop?

Nu, ca 10 år senare har jag fortfarande samma problem. Jag börjar skaka, benen bär mig inte, jag svettas kolosalt och jag får röda utslag. Jag skall ringa ett viktigt samtal. Till någon jag aldrig träffat. För det är bara då dessa situationer inträffar. Jag har (tack och lov) inte samma vånda när jag skall ringa farmor eller något annat alldagligt.

Idag har jag ringt och bokat intervjuer till min uppsats. Jag har pratat med åtta otroligt trevliga och tillmötesgående människor som alla var positiva till att ställa upp. Var det då så farligt? Jo, den känslomässiga delen av mig själv vill hävda att det var det. Det kändes närmast livsfarligt. Och det varenda gång jag knappade in ett nytt nummer med darrande fingrar. För det har inte alls blivit bättre. Inte efter varje jobbigt samtal, inte efter alla år som gått. Fast jag fejsar min fear gång på gång.

/M.